Den långa, kalla vintern

(Obs, stavfel och särskrivning finns ^^)

Jag, min far och min farfar hade spenderat nästan varje vaken timme i skogen under veckan.
Vi hade lyckats fälla en del djur, närmare bestämt;
12st Renar
3st Isbjörnar
40st Minkar
11 st Duvor
samt grannens hund(Ja, jag klantade till det med slangbellan).

Vi var i full fart med att rusta upp för "Svältvintern"(se tidigare avsnitt) som var på väg.
När vi, närmare kvällen, kom hem så begrundade vi våran stotliga hög med byten.
Farfar förklarade att natten innan svältvintern började så blev det först så varmt och fuktigt att det började regna, sen slog kylan till med all sin kraft.
-Tror ni vi klarar oss nu? undrade jag ivrigt
-Jag hoppas det. sa farfar
-Men vi får nog ändå snåla med maten. la min far till.
-ja, och sen har vi ju alltid "reserv planen". sa farfar
Jag o pappa nickade och log till svar.
-Föresten, vad ska vi göra med hunden? frågade jag
-Nå du fällde den, så du får äta den. svarade farfar.
En illamående känsla spred sig snabbt i kroppen, alla viste att den hunden var sjuk och skulle säkert leda till långvarig feber med tillhörande kräksjuka i minst en månad om man åt av den.
-Haha, jag skojade bara, farmor får äta den såklart, hon är ju redan sjuk. sa farfar
Jag drog en lättnande suck och vi började gå in i huset.

Morgonen därpå vaknade jag av att det var ovanligt kallt i huset, jag slängde på mig två renskinn och gick in till köket.
Där satt farfar och min far ätandes.
-Den är här nu. sa min far
-Vilken då? frågade jag trött som sällan skådat.
-Svältvintern. sa far
Jag spärrade upp ögonen och sprang till fönstret för att se ut.
Synen som mötte mig var den mest otroliga och mest skrämmande jag någonsin sett.
Det hade regnat under natten, precis som farfar sa.
Och man såg hur kylan slagit till med all kraft på kort tid eftersom regndropparna hade frysit till is och på något konstig sätt fastnat i luften.
-Det är kylan som gör det, nu står allt stilla. hörde jag farrfar säga.
Men allt ljud och alla röster flöt bort i mitt huvud, jag satt som förstelnad vid förstret och skådade naturens allra vackraste, men även hemskaste, magi.
Min far kom fram till mig och sa något, jag vaknade ur min morgon dvala.
-Va? Vad sa du?
-Jo, jag sa, ser du den frusna regndroppen högt upp vid fönstret? sa min far igen
-Den där? sa jag o pekade
-Nej, den ovanför. sa han. -När den droppen når marken är svältvintern över.
-Du förstår, de rör sig skata sakta ner mot marken allt eftersom det blir varmare. sa han.
-aha, då vet jag. svarade jag
Jag gick till bordet och skulle just till att börja äta när jag såg vad som fanns i skålen.
Där låg ett fiskhuvud, lite ren och isbjörnskött, två nermalda grankottar, en rå och halv duva samt tio feta larver.
-Men men? hann jag säga innan farfar avbröt mig.
-Du tror väl inte att vi glömt bort din födelsedag?
Jag log varmt mot alla som var i huset för att visa min uppskatning, trotts att vi hade svältvinter så fick jag äta min favoritmat.

Min Uppväxt i Norr

(Obs, stavfel och särskrivning förekommer ^^)

Det var en kall vinternatt 1983 i en stuga i norra lappland, snön yrde som aldrig tidigare skådat, en kvinna låg på en renskinns bädd och knystade.
Efter en lång och smärtsam förlossning lyckades byns medeicinman pilla ut ungen med ett älghorn doppat i hjortronsaft(på den tiden fanns varken BB eller riktiga läkare i norr).
Barnet var dock lyckligt lottat då inga andra hjälpmedel behövdes, annars så hade man, vid långdragna förlossningar, en 50kilos kavel som man använde för att pressa ut barnet med, dock sällan med lyckat resultat.

Efter födseln fanns det ingen tid att förlora utan barnet var tvunget att komma i kontakt med verkligheten snarast möjligt, detta skedde med ett sk "dags att bli vuxen övning" som gick ut på att man skickade ut barnet i 120 graders kyla för att bära in ved, fanns det ingen färdig huggen ved så utrustades man med en yxa, dessvärre var fallet så just då.

Vid fem års ålder var det dags att lära sig jaga, jag kommer så väl ihåg när min far gav mig ett spjut som var gjort av en pinne och en vass sten.
-Nu min gosse, nu ska du bli man, idag ska du fälla din första isbjörn.
Jag minns hur benen skakade när isbjörnen kom springande emot mig, jag gjorde som jag blivit lärd, backade sakta och väntade tålmodigt.
Björnen kom allt närmare, jag ångade av svett trotts att jag var iklädd enbart ett renskin ute i 50graders kyla.
Fem meter barmark var allt som fanns mellan mig och björnen nu, björnen kastade sig mot mig, i samma ögonblick kastade jag mig bakåt med ansiktet fortfarande mot björnen, i samma stund som jag kände snön mot ryggen tog jag ett järngrepp om mitt spjut och höll det hårt mot marken.
Isbjörnen drog en tung sucknär den landade på mig och fick spjutet inkört i magen, jag såg förskräckt in i börnens ögon och såg att den ögon glänste till innan dens sista suck kom och ögonen sakta stängdes.
Min far drog lös mig från björnen och sa -Nu min son, nu är du man.
Jag log lite generat av lycka som svar, men innom mig kännde jag både en enorm glädje över att ha klarat det och en enorm sorg för björnens skull.
Jag tror min far visste hur jag kände, för han klappade mig på axeln och log förstående tillbaka.




2år hade gått sen jag fällde min första björn och nu hade saker verkligen förändrats
i norr, människan där hade bildat mindre byar som blev allt större med åren
(tidigare var det 25mil till närmaste granne).
Jag glömmer nog aldrig dan efter min 7årsdag, det var likt den dagen jag föddes -120 ute
och jag satt vid elden och åt nygrillat renkött.
Plötsligt hördes det en massa skrik utanför, inte nödskrik utan mer hoppfulla och nyfikna
skrik.
Jag tog snabbt på mig mitt renskinn och sprang ut.

Det var min farfar som hade kommit tillbaka efter sin ett års långa upptäcktsresa söderut.
Han hoppade av sin rensläde, skakade av sig snön och kom in till elden för att värma sig.
hela byns befolkning, dvs 11pers, samlades runt honom för att höra om hans äventyr, jag
fick sitta i hans knä.
Han berättade om ett land långt söderut där det knappt fanns nån snö, han sa att människorna
där aldrig upplevt riktig kyla.
Vidare talade han länge om olika djurarter han sett och hur sörrläningarna hade stora
märkliga vagnar som drevs helt utan renar.
Han berättade även att sörrläningarna hade små avrundade metallföremål som de bytte mot
mat, kläder och annat som kunde tänkas vara till nytta eller nöje.
Alla var som stumma för ett ögonblick, man såg på varandra med öppna munnar och uppspärrade
ögon.
Efter ett tag brast alla ut i skratt, -jadu Elis, du har fantasi du.
Likt alla stora upptäcktsresande blev han hånad och icke betrodd.
Folk gick nu hem till sitt, skrattandes.
-Ingen snö va? hå hå jaja...
-Vagnar som drivs utan renar, vilet svammel!
Jag såg lite sorgset på farfar, men han log helighetsfullt mot mig och sa -kom med här.
Jag följde honom till vebon där han tog fram nått ut sin renskinnsrock, jag backade undan
hastigt när jag såg det, det var nått som blänkte till i hans hand.
-Var inte rädd, det är inte farligt. Sa han med lugnande röst.
I min hand la han föremålet, jag studerade det nogrant, du får den här av mig sa han
och log hemlighetfullt igen.
-Nä, nu är det läggdags för småpojkar, sa han och ruffsade om mitt hår.
-För gammelgubbar med, sa jag tillbaka och knufade honom lätt i sidan.
Vi skrattade när vi gick innåt igen.

Det var nu mitt i natten, men jag kunde inte sova.
I min hand höll jag föremålet som farfar gett mig, jag visste inte riktigt vad det var,
men jag visste att det skulle förändra världen vi i norr kände till.

Så här i efterhand kan det kännas lite löjligt hur besatt jag var av föremålet,
men det var trotts allt första gången jag såg ett kugghjul...





Farfar satt vid fönstret och kollade ut i det tätnande mörkret, det fanns något sorgligt i hans blick.
Jag kollade oroligt på honom, men när han såg min oro log han, klappade mig på huvet och haltade in i sovrummet där farmor redan snarkade lugnt.

Följande kvällar betraktade jag honom i smyg, han såg allt mer bekymrad ut.
En kväll såg jag hur han gick in till min fars rum, jag smög mig försiktigt efter och ställde mig vid dörren som stod på glänt.
-Du har sett vad jag också sett, sa farfar till min far.
-Ja, svarade min far tungt, vi borde berätta för honom.
-Men är han redo? sa farfar undrande.
-Jag hoppas det, kan du tala med honom imorgon?
-Ja, svarade farfar och började gå mot dörren.

Jag hann just smyga iväg när dörren öppnades och farfar klev ut och gick in till farmor.
Jag låg o vred mig i sängen hela natten, ville sova men kunde inte.
Vad var det de pratade om? Vad skulle farfar tala om imorgon, och med vem?

Morgonen därpå kom farfar och väckte mig, nog för att jag redan var vaken, men jag låtsades sova så han inte skulle bli misstänksam.
-Godmorgon gosse lille, sa han med tillgjord grov röst.
-Godmorgon gammle du grå, svarade jag, också med tillgjord grov röst.
Vi skrattade lite åt våra uttjatade skämt och jag hoppade upp ur sängen, slängde på mig mitt renskinn och gick till frukostbordet.
Där satt min far, min farfar och min farmor samlade med varsin skål mat.
Plötsligt slängde sig farmor upp på bordet, la skålen på huvudet och slog på den med sin sked samtidigt som hon gång på gång skrek "Satana juoppo hirvi, PAINIA PAINIA " vilket på svenska betyder ungerfär "Satans fylle ren, brottas brottas".
Det var dock ingen som blev rädd, farmor bar lite speciell och farfar visste precis vad som skulle göras.
Han tog en stol, slog farmor i skallen tills hon slutade röra sig, sen släpade han in henne i sovrummet, kom ut och låste dörren.
-Nu håller hon sig lugn ett tag, sa han.
Vi andra nickade instämmande och fortsatte äta.

Under dagen, när jag som vanligt höll på med vedhuggningen, kom farfar fram till mig och sa, -Det är nått vi måste prata om.
Han satte sig ner på en stubbe och jag satte mig på snön brevid.
Han berättade att vi gick en "svältvinter" till mötes.
Jag som bara var sju år gammal visste inte ens vad det var, jag hade hört ordet men förstod inte vad det var.
Farfar förklarade att det är en vinter som blir mörkare, längre och kallare än annars.
-Det inträffar vart tionde år, och då håller sig även djuren undan så det kommer att bli knapert, sa han med dyster röst.
-Men farfar.. mer hann jag inte säga innan jag blev avbryten av ett skrik.
Här kom farmor i full fart med en sked i vardera hand skrikandes "Hirvi hirvi hirvi!"(ren ren ren!), farfar sänkte henne med en rak vänster i magen och en stenhård högerkrok i skallen.
Jag hoppade snabbt upp på hennes rygg och band hennes ben o armar.
-Haha, det blir nog folk av dig också en vacker dag, sa han belåtet åt mig.
-Det är ju du som lärt mig farfar, svarade jag glatt
-Vad var det du tänkte säga innan kärringa avbröt oss? undrade han
-Det glömde jag, svarade jag.
-Jaja, du kanske minns efter lunch, sa farfar skrockande.
Så gick vi in till stugan, spärrade in farmor och satte oss för att äta.

Fortsättning följer...